[EnkeliEnkela]

Jag får panik, det märks att jag missade sommaren, längtar som bara den att kunna göra "sommar-saker", sola, bada, umgås med folk som har ledigt och ta en kall cider på en solig terrass eller uteservering nånstans.
Det spritter i kroppen samtidigt som jag får panik över att det inte händer något. Lite som vårrusning fast det är höst.

  Snart börjar jag jobba och då lär jag inte ha tid med sakerna jag skulle vilja göra, som jag har tid med nu men som jag inte har lust med. Det är himla skrattretande. Varför ska det vara så svårt för?
Man sätter sina egna gränser och jag har i huvudet valt att jag inte kan göra allt bara för att min fot inte är bra än. Då blir det svårt.
  Jag tänker på förut, min vän Björn och jag sågs ett par gånger i månaden (på helgen) och satt och drack kaffe och löste korsord tillsammans. Fotograferade, umgicks. Inga större krav, bara umgås. Att lösa korsord är underskattat, och nu när jag är tant på 25 bast så är det väl bara fortsätta på spåret?