[EnkeliEnkela]

Jag har tänkt på en sak, personer som står ensamma på t.ex. perrongen, i tunnelbanan eller till och med rulltrapporna ser så gott som aldrig glada ut. Hur kommer det sig?

Leenden föder leenden, så jag försöker tänka på att le när jag ser någon annan le, lite som att skicka vidare.
Jag ler säkert inte själv heller när jag står ensam. Men det är en tanke jag haft ett par gånger.

 

För jag tror verkligen inte på att man inte kan ha en bra dag när man är ensam, ha kul med eller åt något eller komma på något i tanken och le av det. För det måste man ju.
Eller är det bara jag som hamnar i "fel tillfällen" och ingen ler tillbaka...?

 

Så bidde det vinter igen då, på med snökängorna och pulsandet i snön.