[EnkeliEnkela]

Haft gipset lite över en vecka nu och det går mig redan på nerverna. Kliar som tusan under och man kommer inte åt, svårt att sova, svårt att veta hur man ska sitta, ligga eller stå för att det ska göra så lite ont som möjligt och vara så bekvämt som möjligt.

Hade besök av Mattias och hans tjej igår och satt ute på altanen 4 timmar eller nåt och fikade och snackade.. Men efteråt så ville jag hjälpa till med maten så det drog ut på tiden och värken ännu mer, men jag vill hjälpa till där jag kan eftersom ingenting är speciellt lätt nuförtiden.

Då fick man ut för det när man skulle vila sen, ont överallt, ingenting kändes bra, varken sitta stå eller ligga, och ändå behöver man vila, för det är fortfarande rätt "nytt" att sitta i samma läge så länge. Man vet inte riktigt var gränserna är.

 

Man blir himla lat av att vara mindre tillgänglig. Har inte vilat såhär mycket på gud vet hur länge. Men det är inte konstant vila heller eftersom allt man gör är en kraftansträngning med nya muskler man inte ens visste att man hade.

Men man blir lätt uttråkad och inte sugen på att göra något heller. Det är svårt att ta tag i något, att måla naglarna tog mig tre dagar innan det kom från tanke till att verkligen göra det.

I början var dagarna mer tidsfördriv, att få dagarna att gå så fort som möjligt utan att det ska påverkas alltför mycket av något egentligen. Ta tabletter 8, 14 och 20, och en spruta vid 20 också. Gå på toa var den mesta kraftansträngingen att göra under dagarna. Att byta kläder var inte ens med på tapeten, för "det spelar väl ändå ingen roll vad jag har på mig om jag ändå bara är inomhus hemma?"

Som tur är så har jag en himla förstående och hjälpsam, omtänksam familj runt mig. Pojkvännen är ute på semester med sina föräldrar i Stockholms skärgård, så jag fick snällt stanna hemma nu när benet är i paket, inte ens ett fint paket =/ Man måste unna sina nära och kära vad dem förtjänar, och killen förtjänar en semester med lugn och ro och få njuta lite också. Jag ska nog få till en överraskning för resten av familjen också så dem får visad tacksamhet, för den tacksamhet jag har mot dem!

  Nästa helg är det tänkt att det ska bli skiftbyte, pojkvännen tar över bihanget (mig) från föräldrarna och tillbaka till Stockholm igen då. Allt känns så himla långt ifrån helt plötsligt när det "bara" tar 13 minuter att gå till pendeln, jovisst, jag kan glömma dem sakerna ett tag framöver. Det blir nog ganska mycket att stå i för killen som ska börja skolan snart också, och ta hand om mig, eller ja i alla fall de saker jag inte klarar av; handla, diska, tvätta och sånna grejer till en början.

 

 

Ha det fint tills vi hörs igen.