[EnkeliEnkela]

Ligger här i min ensamhet och lyssnar på "min" Lasse, underbart att höra rösten igen. Det var så länge sen.
Han hjälper i svåra stunder, tankeverksamheten sätter igång, det är lite egentid över det hela, att inte släppa in någon i stunden.
Vilket inte är så bra jämt heller, men nu är jag ändå ensam så.

Har kommit tillbaka hem, hem till Stockholm. Det känns jättekonstigt, det känns som att jag är på besök snarare än att jag bor här.
Varit hemma, hemma i Dalarna, hemma hos föräldrarna i ungefär två veckor. Känslan av att jag bodde där var konstant, det kändes naturligt på ett sätt, förutom saknaden av kärleken som var i Stockholm under tiden.

  Det blev en känsla av tiden innan jag flyttade, att jag var arbetslös och man gick ner sig aningen, ungefär som att vara arbetslös. För det är väl kanske den sista känslan jag kände av på riktigt innan jag flyttade, det som fastnade i näthinnan och ytskiktet på hjärtat.

Lätt uttråkad konstant. Det går inte ens njuta av att man är borta från jobbet, för man kan ändå inte göra allt man vill.
Eller så har jag inte lärt mig att njuta av att vila och göra lite mindre för engångsskull.