"ÄR jag verkligen SÅ desperat över besök?"
Evelina: Kom och hälsa på mig på vägen hem?
Linnéa: okej, ett tag, har Molly i bilen.
Evelina: Hon kan få vara på mitt rum så länge.. Jag skulle inte vilja sitta i bilen nu 8-) (2/4 familjemedlemmar är allergiska mot hund)
Linnéa: Aaaw!
Evelina: Äter du bullar?
Linnéa: Ja..
Evelina: Kaffe eller te?
Linnéa: Kaffe!
Evelina: äter du hemmagjord citronglass?
Linnéa: JA!
Evelina: bra :D tycker du om citronskal?
Linnéa: Vi snackar hemmagjord glass, det får vara grus i! ^^
Evelina: HAHA! pingvin-skratt-attack
Så jag har gått och donat och tagit fram bullar, skurit upp bullar och frukt, kokat kaffe, dukat, bubblat vatten osv.
Och insett att jag sprungit vid fönstret stup i ett, (fastän jag inte vetat om hon åkt eller inte..) och kollat om hon kommer nu, eller nu, eller nu.. nu kanske?
Sen så har jag suttit vid datorn och så gick det förbi någon på gatan så jag gick och låste upp och öppnade dörren. Och inser besvikelsen över att det var grannar som gick förbi ute på gatan.
ÄR jag verkligen SÅ desperat över besök? Att saker ska hända i mitt liv, ett besök, eller två. Att det betyder så mycket för mig?
Tror nog det gör det. Jag är desperat och patetisk.
Men jag får faktiskt Linnéa-Molly besök, för det får inte du! HA!
puss<3
