"..NÄ TACK, jag orkar inget mer krångel nu, det räcker som det är..."
Backstory:
För ett par dagar sen så var jag till närakuten för jag hade haft ont ett par dagar (hör bara här, planerade att gå till akuten, ja jisses) i min fotknöl där jag blivit opererad två gånger för mitt brutna ben, andra gången för en skruv som skulle ut. Så hade jag som sagt haft ont ett par dagar och det blev jobbigt att sova om nätterna för jag ligger inte direkt stilla och sover i samma ställning natten ut, och jobbdagen blev jobbigare och lite stelt att röra fotleden och svullnaden ökade och lite sådär, så tänkte att man kunde kolla upp det, eftersom jag slutade rätt tidigt just den dagen och de andra dagarna hade jag slutat senare så kändes det bättre att ta det denna dagen (ännu en planering i huvudet om när man ska gå till akuten!)
Jag och pojkvännen kom dit och nu har jag ju blivit så bra på min historia om mitt brutna ben och vad som hänt sen dess så det var bara börja rabbla upp historien som om jag läst rakt upp och ner från ett papper, det var inte så mycket folk där som tur var så det tog inte så lång tid. Dem konstaterade att det var en inflammation i mitt operationssår, dem gjorde rent såret och skulle skriva ut pencillinkur. och hänvisade att jag skulle ringa till sjuksyster dagen därpå och dem skulle kolla upp det ordentligt. (varför gör man inte det på akuten om det ändå inte är något svårt?)
THE story (anledningen varför det kliar i fingrarna för att berätta vad som hänt i mitt liv)
Så morgonen efter börjar jag med att ringa sjukhuset som är närmast mig och får ett snäsigt svar tillbaka om att eftersom jag inte är listad där så går det minsann inte, dem har 14 dagars kötid så du kan gott ringa till ditt sjukhus där du är listad.
(Till)Sagt och gjort så ringer jag sjukhuset där jag bodde senast och frågar om det finns någon tid, och hon frågar snällt om det är läkare eller sjuksyster som behövs, så jag berättade att jag antog att det bara behövs en sköterska som skulle kolla till såret och avgöra vad som ska göras härnäst eftersom jag inte fick reda på det på akuten kvällen innan.
Hon berättar att dem inte har några tider på dagen, men drop-in tider på morgonen 8-9 som det bara är att gå på om jag vill.
Tankebanan går runt i huvudet om att det borde finnas distriktsköterskor på sjukhuset som ligger närmast mig, så jag börjar googla efter distriktskötersketider och finner ett alternativ, som turligt nog hade öppet mellan 11-12 (kl är ca 10.30, kan man ha sån tur?! svaret är nej, detta är som en bok, när man blir sugen och nyfiken på att veta vad som händer direkt efter innan man ens är klar med meningen man håller på och läser) och efter dividerande om var det ligger så drar jag på mig ytterkläderna och åker in till sjukhuset och går dit.
Frågar mig runt om hur jag ska gå och kommer fram och börjar berätta min historia och langa fram id-kort och allt sånt där, och vi pratar en del och det visar sig att det är "praktikertjänst" och inte vanliga vårdcentralen, ändå ligger det i samma byggnad och ja allt sånt, och eftersom jag hade en bokad tid på vårdcentralen på måndagen veckan efter så ville dem inte blanda sig i, för då skulle det skickas journaler hitan och ditan. NÄ TACK, jag orkar inget mer krångel nu, det räcker som det är.
Jagorienterar mig tillbaka till huvudentréns kassa och reception, och frågar om dem har en distriktsköterska som man kan gå till. Får svaret att man minsann måste boka tid, men om jag är envis så kan jag ju gå dit och prata med en sköterska och se om dem kan klämma in mig nånstans. Men kom tillbaka och betala isåfall! (Ja det ska jag minsann göra, ska trycka upp frikortet i ansiktet på dig tant!)
Går dit och sätter mig i någon obefintlig kö och så kommer det ut en kvinna från ett rum och säger "nästa". Det finns nummerlappar, men det finns ingen köskylt där det står vilket nummer som är härnäst. Jisses ja bra där.
Min tur anyway, går in med henne i ett skrubb-stort rum, och berättar hela historien ÄNNU EN GÅNG, och det visar sig att det är den otrevliga tanten från imorse som jag pratade i telefon med. (GOD NOOO!)
Vi diskuterar och så kläcker hon ur sig att om jag nämnt att jag skulle dit på måndag så hade hon skrivit in mig på engång och då hade jag fått en tid genast.... mhm... tacktack.. så nu var det dags att bli trevlig Snorkfröken?
Sen berättar jag om pencillinet och hon lyssnar på ett klipp från akuten kvällen innan som doktorn där skickat med journalen, och hon skrattar till och säger lite tyst för sig själv "ja och foten sitter kvar..." det är ju lite svårt att tyda vad han säger *skratt*. Jag kollar förvånat på henne och säger att "jo jag HOPPAS den sitter kvar det är därför jag är här.." Lite mer krångel så fixar hon att pencillinet kommer iväg till apoteket och en sköterska som har tid med mig och hon är väldigt trevlig och hjälpsam, med humor dessutom. Väldigt glad över det.
Summa sumarum av det hela är att den som är svag måste orka engagera sig och vara starkare än någonsin och envis i samhället.
Trevligt om någon orkade sig igenom texten =)
God natt och Ciao
För ett par dagar sen så var jag till närakuten för jag hade haft ont ett par dagar (hör bara här, planerade att gå till akuten, ja jisses) i min fotknöl där jag blivit opererad två gånger för mitt brutna ben, andra gången för en skruv som skulle ut. Så hade jag som sagt haft ont ett par dagar och det blev jobbigt att sova om nätterna för jag ligger inte direkt stilla och sover i samma ställning natten ut, och jobbdagen blev jobbigare och lite stelt att röra fotleden och svullnaden ökade och lite sådär, så tänkte att man kunde kolla upp det, eftersom jag slutade rätt tidigt just den dagen och de andra dagarna hade jag slutat senare så kändes det bättre att ta det denna dagen (ännu en planering i huvudet om när man ska gå till akuten!)
Jag och pojkvännen kom dit och nu har jag ju blivit så bra på min historia om mitt brutna ben och vad som hänt sen dess så det var bara börja rabbla upp historien som om jag läst rakt upp och ner från ett papper, det var inte så mycket folk där som tur var så det tog inte så lång tid. Dem konstaterade att det var en inflammation i mitt operationssår, dem gjorde rent såret och skulle skriva ut pencillinkur. och hänvisade att jag skulle ringa till sjuksyster dagen därpå och dem skulle kolla upp det ordentligt. (varför gör man inte det på akuten om det ändå inte är något svårt?)
THE story (anledningen varför det kliar i fingrarna för att berätta vad som hänt i mitt liv)
Så morgonen efter börjar jag med att ringa sjukhuset som är närmast mig och får ett snäsigt svar tillbaka om att eftersom jag inte är listad där så går det minsann inte, dem har 14 dagars kötid så du kan gott ringa till ditt sjukhus där du är listad.
(Till)Sagt och gjort så ringer jag sjukhuset där jag bodde senast och frågar om det finns någon tid, och hon frågar snällt om det är läkare eller sjuksyster som behövs, så jag berättade att jag antog att det bara behövs en sköterska som skulle kolla till såret och avgöra vad som ska göras härnäst eftersom jag inte fick reda på det på akuten kvällen innan.
Hon berättar att dem inte har några tider på dagen, men drop-in tider på morgonen 8-9 som det bara är att gå på om jag vill.
Tankebanan går runt i huvudet om att det borde finnas distriktsköterskor på sjukhuset som ligger närmast mig, så jag börjar googla efter distriktskötersketider och finner ett alternativ, som turligt nog hade öppet mellan 11-12 (kl är ca 10.30, kan man ha sån tur?! svaret är nej, detta är som en bok, när man blir sugen och nyfiken på att veta vad som händer direkt efter innan man ens är klar med meningen man håller på och läser) och efter dividerande om var det ligger så drar jag på mig ytterkläderna och åker in till sjukhuset och går dit.
Frågar mig runt om hur jag ska gå och kommer fram och börjar berätta min historia och langa fram id-kort och allt sånt där, och vi pratar en del och det visar sig att det är "praktikertjänst" och inte vanliga vårdcentralen, ändå ligger det i samma byggnad och ja allt sånt, och eftersom jag hade en bokad tid på vårdcentralen på måndagen veckan efter så ville dem inte blanda sig i, för då skulle det skickas journaler hitan och ditan. NÄ TACK, jag orkar inget mer krångel nu, det räcker som det är.
Jagorienterar mig tillbaka till huvudentréns kassa och reception, och frågar om dem har en distriktsköterska som man kan gå till. Får svaret att man minsann måste boka tid, men om jag är envis så kan jag ju gå dit och prata med en sköterska och se om dem kan klämma in mig nånstans. Men kom tillbaka och betala isåfall! (Ja det ska jag minsann göra, ska trycka upp frikortet i ansiktet på dig tant!)
Går dit och sätter mig i någon obefintlig kö och så kommer det ut en kvinna från ett rum och säger "nästa". Det finns nummerlappar, men det finns ingen köskylt där det står vilket nummer som är härnäst. Jisses ja bra där.
Min tur anyway, går in med henne i ett skrubb-stort rum, och berättar hela historien ÄNNU EN GÅNG, och det visar sig att det är den otrevliga tanten från imorse som jag pratade i telefon med. (GOD NOOO!)
Vi diskuterar och så kläcker hon ur sig att om jag nämnt att jag skulle dit på måndag så hade hon skrivit in mig på engång och då hade jag fått en tid genast.... mhm... tacktack.. så nu var det dags att bli trevlig Snorkfröken?
Sen berättar jag om pencillinet och hon lyssnar på ett klipp från akuten kvällen innan som doktorn där skickat med journalen, och hon skrattar till och säger lite tyst för sig själv "ja och foten sitter kvar..." det är ju lite svårt att tyda vad han säger *skratt*. Jag kollar förvånat på henne och säger att "jo jag HOPPAS den sitter kvar det är därför jag är här.." Lite mer krångel så fixar hon att pencillinet kommer iväg till apoteket och en sköterska som har tid med mig och hon är väldigt trevlig och hjälpsam, med humor dessutom. Väldigt glad över det.
Summa sumarum av det hela är att den som är svag måste orka engagera sig och vara starkare än någonsin och envis i samhället.
Trevligt om någon orkade sig igenom texten =)
God natt och Ciao
Puss<3
"...Första snön har fallit här i Stockholms området..."
Tjollahopp, nu var det minsann länge sen jag var här.
Vet inte direkt om det händer så mycket, förutom rehabilitering och jobb för tillfället, det är det jag gör hela veckorna.
Aldrig helt ledig, aldrig helt hel. Men det kommer bli bättre =) och det är målet.
Sådär så har hösten kommit och försvunnit nästan kan man också säga. Första snön har fallit här i Stockholms området och den har legat över natten på backen dessutom. Dags att börja vänja sig vid kylan. Det är alltid lika hårt. När snön föll i torsdags var det "Neeeeeeeej!!" som kom hjärtligt ut. Precis så kände jag mig, jag är inte redo för vintern än.
Vet inte direkt om det händer så mycket, förutom rehabilitering och jobb för tillfället, det är det jag gör hela veckorna.
Aldrig helt ledig, aldrig helt hel. Men det kommer bli bättre =) och det är målet.
Sådär så har hösten kommit och försvunnit nästan kan man också säga. Första snön har fallit här i Stockholms området och den har legat över natten på backen dessutom. Dags att börja vänja sig vid kylan. Det är alltid lika hårt. När snön föll i torsdags var det "Neeeeeeeej!!" som kom hjärtligt ut. Precis så kände jag mig, jag är inte redo för vintern än.
Sen en bra sak är att jag varit glad i 3 dagar i rad, utan någon speciell anledning. Det kanske inte är så stor grej för många, men jag vet inte varför det blivit det för mig helt plötsligt. Det har bara känts så... annorlunda. Har peppat med bra musik varje dag dock, så jag tror att det har mycket med det att göra. Just nu känns inget så jättejobbigt eller tråkigt heller. Bara vara glad så länge det varar, man vet ju aldrig när det vänder igen.
Det känns konstigt att förklara sig om denna saken också för det är så naturligt, men det har känts så annorlunda så det känns som jag varit bitter och irriterad ett bra jävla tag för att det ska bli så speciellt.
Det känns konstigt att förklara sig om denna saken också för det är så naturligt, men det har känts så annorlunda så det känns som jag varit bitter och irriterad ett bra jävla tag för att det ska bli så speciellt.
Ciao
Puss<3
Puss<3
