[EnkeliEnkela]

Gårdagen var en bra dag för mig, jag fick äntligen komma ut hemifrån, rastas lite. Både kropp och själ.
Tugba fyllde år och jag hade bakat en tårta till henne, vi firade henne hemma hos Samis föräldrar vilket var mysigt.
Vi åt pizza och spelade sällskapsspel och åt lite tårta.
Det var sån lättnad att bara få komma ut, och prata med folk. Helt otroligt.

Tack allihopa som gjorde detta möjligt för mig =)


Ciao

Hösten faller ner, likt trädens kronblad.
Det känns så tydligt på den kyliga klara luften man andas in. Även om det är inifrån en lägenhet jag gör det.
  Det hårdaste är nog när det blir så mörkt om kvällarna, så fort. Jag gillar delvis sommaren för att det är ljust om kvällarna och man känner inte samma otrygghet som mörkret framkallar.

Jag börjar sakna naturen, jag saknar att vara ute. Även om det innebär byggdamm och avgaser just nu. Det är så tråkigt att bara vara inomhus, för det är ingen som "rastar" mig, jag behöver hjälp med vissa saker, det är inte så självklart vad jag kan och inte kan.
Två veckor kvar med gipset och till min 25 års födelsedag. Jag tar av gipset på självaste födelsedagen, hoppas presenten är lagad och att jag snart kan använda mig av mitt kära ben och fot.

Allt är påfrestande, det kommer bli så annorlunda att träffa folk igen. Det känns som jag lever i min egen lilla bubbla, kanske till och med öppna dörren och hälsa på brevbäraren för att få prata med någon. Känner trots allt inte så jättemycket folk här i Sthlm, så det är synd.



Ciao
Puss<3

"..Jag skulle gjort så annorlunda, om jag gick i andra skor.."  Winnerbäck njuts bäst ensam av någon anledning, ensam med sina egna tankar och funderingar. För det är det låtarna är så bra för, för tankeverksamhetens skull och njutning.

Jag har varit till Huddinge sjukhus och tagit bort stygnen på mitt ben och bytt till ett rött gips. Det finns fördelar och nackdelar med allt, nu är nackdelen lilla gipsplattan under tårna som jag inte hade på det förra, och detta känns sååå mycket skörare än det andra. Ajabaja. Som ett tomt skal, känslan är skum, all vaddering är borta..
  Tre veckor kvar nu då. Ska ta av det på min födelsedag, jihoo.
Idag för övrigt har det varit en rätt tråkig dag, för jag har i princip bara varit till sjukhuset, kollat film, käkat och sovit en sväng. Ändå är jag trött igen, man blir inte sugen på något att göra när man KAN och HAR TID att göra saker, det är himla konstigt.
  Bara dags att räkna ner då, hoppas den tiden går fort. Är dock rädd för hur det ska bli sen, hur det ska gå med gåendet, träningen och så.
För i Sthlm lär man ju i princip gå var man än ska (om man inte har mycket pengar och kan åka taxi överallt då), för bil det har jag inte.

Mycket papper, tider, att göra saker och sånt man måste hålla reda på nu också. Ersättningar, lön, papper som måste skickas och papper som ska skrivas under eller tas med någonstans. Tider och datum.
Inte konstigt att man blir trött.

Ciao
Puss<3

Ligger här i min ensamhet och lyssnar på "min" Lasse, underbart att höra rösten igen. Det var så länge sen.
Han hjälper i svåra stunder, tankeverksamheten sätter igång, det är lite egentid över det hela, att inte släppa in någon i stunden.
Vilket inte är så bra jämt heller, men nu är jag ändå ensam så.

Har kommit tillbaka hem, hem till Stockholm. Det känns jättekonstigt, det känns som att jag är på besök snarare än att jag bor här.
Varit hemma, hemma i Dalarna, hemma hos föräldrarna i ungefär två veckor. Känslan av att jag bodde där var konstant, det kändes naturligt på ett sätt, förutom saknaden av kärleken som var i Stockholm under tiden.

  Det blev en känsla av tiden innan jag flyttade, att jag var arbetslös och man gick ner sig aningen, ungefär som att vara arbetslös. För det är väl kanske den sista känslan jag kände av på riktigt innan jag flyttade, det som fastnade i näthinnan och ytskiktet på hjärtat.

Lätt uttråkad konstant. Det går inte ens njuta av att man är borta från jobbet, för man kan ändå inte göra allt man vill.
Eller så har jag inte lärt mig att njuta av att vila och göra lite mindre för engångsskull.

 

 

 

 

Haft gipset lite över en vecka nu och det går mig redan på nerverna. Kliar som tusan under och man kommer inte åt, svårt att sova, svårt att veta hur man ska sitta, ligga eller stå för att det ska göra så lite ont som möjligt och vara så bekvämt som möjligt.

Hade besök av Mattias och hans tjej igår och satt ute på altanen 4 timmar eller nåt och fikade och snackade.. Men efteråt så ville jag hjälpa till med maten så det drog ut på tiden och värken ännu mer, men jag vill hjälpa till där jag kan eftersom ingenting är speciellt lätt nuförtiden.

Då fick man ut för det när man skulle vila sen, ont överallt, ingenting kändes bra, varken sitta stå eller ligga, och ändå behöver man vila, för det är fortfarande rätt "nytt" att sitta i samma läge så länge. Man vet inte riktigt var gränserna är.

 

Man blir himla lat av att vara mindre tillgänglig. Har inte vilat såhär mycket på gud vet hur länge. Men det är inte konstant vila heller eftersom allt man gör är en kraftansträngning med nya muskler man inte ens visste att man hade.

Men man blir lätt uttråkad och inte sugen på att göra något heller. Det är svårt att ta tag i något, att måla naglarna tog mig tre dagar innan det kom från tanke till att verkligen göra det.

I början var dagarna mer tidsfördriv, att få dagarna att gå så fort som möjligt utan att det ska påverkas alltför mycket av något egentligen. Ta tabletter 8, 14 och 20, och en spruta vid 20 också. Gå på toa var den mesta kraftansträngingen att göra under dagarna. Att byta kläder var inte ens med på tapeten, för "det spelar väl ändå ingen roll vad jag har på mig om jag ändå bara är inomhus hemma?"

Som tur är så har jag en himla förstående och hjälpsam, omtänksam familj runt mig. Pojkvännen är ute på semester med sina föräldrar i Stockholms skärgård, så jag fick snällt stanna hemma nu när benet är i paket, inte ens ett fint paket =/ Man måste unna sina nära och kära vad dem förtjänar, och killen förtjänar en semester med lugn och ro och få njuta lite också. Jag ska nog få till en överraskning för resten av familjen också så dem får visad tacksamhet, för den tacksamhet jag har mot dem!

  Nästa helg är det tänkt att det ska bli skiftbyte, pojkvännen tar över bihanget (mig) från föräldrarna och tillbaka till Stockholm igen då. Allt känns så himla långt ifrån helt plötsligt när det "bara" tar 13 minuter att gå till pendeln, jovisst, jag kan glömma dem sakerna ett tag framöver. Det blir nog ganska mycket att stå i för killen som ska börja skolan snart också, och ta hand om mig, eller ja i alla fall de saker jag inte klarar av; handla, diska, tvätta och sånna grejer till en början.

 

 

Ha det fint tills vi hörs igen.