[EnkeliEnkela]

Är det det här jag måste acceptera?
Att inte komma över den nivån jag själv satt. Att ständigt kämpa för ett eget mål, som är så svårt att nå, när man är ivrig och otålig. Att det tar tid, men att det lönar sig i längden.
Tröttnar efter ett tag och slutar bara för att det inte märks. Kippar efter andan och håller för bröstet, drar och sliter men det märks inte, ingenstans.
 
Det jag tror andra inte accepterar, men dem har inte lika höga krav. Vissa inte ens dem kraven som jag tror, inte alls faktiskt. Som förvånar och uppskattas.
Att dras med tankar och funderingar dagar i ända, månader, år, som inte förbättrar något, som bara klankar ner på det som nyss byggts upp.
Varför gör man så?

Att jämföra och att jämföras, det är bara fel. Det vet jag redan sedan förut, det kan vara om vad som helst.
Jag har varit där så många gånger förut, har nog varit där så lång tid tillbaka som jag kan minnas. 
Bekräftelse för sig själv och alla andra, att ses, höras och synas som något man ställer fram på en piedestal.
  Något vackert och duktigt som alla kan kolla på. Men är rädd för uppmärksamhet och att stå i centrum.
Men tankarna finns alltid där, att vilja synas med de snälla och accepterande ögonen. Det syns så tydligt.

Rysningarna inombords och glädjen som sprider sig från maggropen och upp och ut i hela kroppen, speciellt i ansiktet.  
Eller det helt motvända, rysningar av äckel och obehag, en olustig känsla som sprider sig i kroppen som blodet i blodkärlen,lika, lika fort.
Men det är av det man växer och blir stark, oändligheten som blir till små steg, som man sakta, sakta, börjar tillåta hos sig själv.


<3