[EnkeliEnkela]

Nu har det varit en intensiv tid då det är mycket känslor som spelar roll åt alla håll och kanter, det spretar.

Eftersom jag bor i storstan (eller ptja.. utanför i alla fall) så är jag rätt beroende av kollektivtrafiken, och den är inte alls hjälpsam nuförtiden. Det är förseningar för både den ena och andra anledningen, det är renoveringar av broar, det är fel på tåg, fel på spår, det är fel på signaler och det är olika omvägar för att dem håller på med underhåll. Det blir pendel, tunnelbana och bussar som ska försöka ersätta resor på olika sträckor med så mycket folk samtidigt. Sen till råga på allt så är det folk som har mage att sprina runt på spåren och förstöra för folk, det blir mer förseningar och det blir olyckor.
Tack men ni kan väl vara snälla och leka någon annanstans?!
Vi betalar faktiskt 790 spänn varje månad för all denna nuvarande skit som man inte ens kan förlita sig på. Det är ständigt något. och jag är så ofantligt trött på det.

Så idag har jag varit hos en ögonklinik efter att jag haft problem med dem flera månader, och försökt med allergitabletter, tårdroppar, tvätta ögonen med saltat vatten, och mängder med pappersbitar att torka tårarna, halsduken i värsta fall.
Så efter att jag trodde att doktorn på vc var en häxdoktor med sina konstiga kurer så sökte jag mig till en ögonklinik inne i stan, och fick göra ett test och svara på massa frågor. Hon berättade att hon såg att det hållt på länge och att det är väldigt infekterat och ögonen var ruggiga.
Så med lite antibiotika och kortison i droppform så hoppas vi att detta kommer lösa sig galant.

Ännu en sak att checka av på Att-göra-listan.


Ciao
Puss<3

"En SÅN DÄR dag" har det varit idag, en sån som inte riktigt funkar vad man än tar sig till, även om allt inte varit mitt fel heller.

- Förkyld- IGEN.
- Trött på att plocka och dona, vill inte göra något.
- Laga mat går inte bra.
- Mens.
- Mensvärk.
- PMS därav de olika känslorna som strömmar runt i mig och bubblar över till och med, brukar vara rätt beskedlig, men det funkar inte riktigt så jämt.
- Ögonen rinner och blir suddiga. trött jag blir. Vad är det för fel?!
- Kroppen kliar och är torr, väderskillnaderna.
- Ingen lust att jobba. Inte alls på humör faktiskt.
- För mycket att tänka på. Utan att kunna påverka.
- Åkt halva södra Stockholm runt för att kunna ta mig till jobbet, gått, pendel, tvärbana och tunnelbana. Gillar inte äventyr när jag har utsatta tider då jag ska befinna mig nånstans.
- Så funkar pendeln inte som den ska när jag är på väg heller, stressat i onödan. (det visste jag iof. inte då. men nu kan jag passa på att skylla på i alla fall), vänta trött, hungrig, irriterad och frusen över 40 minuter.
- På jobbet har folk stått med armarna i kors och snackat några timmar medans det finns saker att göra!!! anställ fler tjejer tack.


Nu ska jag ta och krypa ner under mitt älskade täcke intill min älskade.
Man vet ju aldrig hur tidigt man lär åka till jobbet imorrn när det händer sånt här.

God natt, Ciao
Puss<3

Det var länge sen, ännu en gång.

Det händer både mycket och lite, mycket i huvudet och lite annars.
Jobbet tar min största del av tiden jag har förutom att vila mig nuförtiden, trött för jämnan, IGEN.
Det kom lite snö och så är man både förkyld, vintertrött och vinterkänslan är tillbaka, Inte ett dugg kul.

Den här foten tar kål på mig, det är så mycket som cirkulerar kring den sen jag bröt den så det inte är sant.
Jag jagar doktorer, sjuksköterskor, sjukintyg, chefer på jobbet, försäkringskassan och gud vet allt. Sitter oändligt med timmar på olika sjukhus, akuter, väntrum och i fordon. Det är lite mycket i huvudet på grund av det och det är fortfarande mycket som måste fixas praktiskt, för att få ersättning för tiden jag förlorat.

Idag fick jag lite kvalitetstid med en av mina bästa vänner via skype, det har varit mycket för oss båda, på olika sätt så vi spenderar inte speciellt mycket tid tillsammans längre, men vi vet var vi har varandra och det finns alltid så mycket att prata om.
Att börja samtalet med ett stort skratt, så jag har saknat henne!
Att efter samtalet tänka: Vad var det jag mådde dåligt över? att för ett tag ha glömt bort det helt gör mig så varm inombords.
TACK min kära vän <3

Ciao
Puss<3

Godkväll bloggen
Sitter här och har nyss kollat in nya programmet som går på 3an, Stoppa Tjuven.
Jag har en konstig känsla i magen, det var bra gjort program av dem, det är NYTTIGT att folk kollar på det där. Briljant idé tycker jag, sitter med hakan nere vid knäna över vissa drag tjuvarna gjorde. Tacktack, just nu känns det som att jag vill bo i en skokartong utan något så jag inte har något att beskydda. Tack.
Det är ett program jag tänker fortsätta följa känner jag. Lite intresserad av pick-pockets, hur dem verkligen bär sig åt. Klart man vill lära sig att beskydda det man äger och har.

Ciao
Puss<3

Godkväller
Idag har jag påbörjat rehab för foten igen vilket känns jättebra att göra så det kanske blir lite ordning på den.
Det har gått bra och det visade sig att det går framåt, böjligheten ökar så *två tummar upp* för det!
Det kändes bra att komma igång, det är lite träning inblandat i det, eftersom det är ett rehab-gym, trots min förkylning och dumma halsontet så var det skönt att bli lite svettig och göra något fysiskt. Det gäller nog bara puscha sig själv så kanske man kan ta och skriva in sig på ett vanligt gym inom en framtid. Vågar inte skriva ut när hur eller var, för det är dumt med falska förhoppningar för mig själv. Tar det som det kommer.

Idag har jag varit ledig från jobbet och tanken var att jag bara skulle diska, gå på sjukgymnastiken och vila mig. Tror ni att det blev så? Icke.
Dumt att det blir så, för jag vill ju bli frisk, nu. Helst för en vecka sen när jag blev sjuk. Men man ser sånt som man inte hinner påverka under veckans gång medans man jobbar.

I helgen har vi personalfest också, hoppas man är pigg och lite mer alert. Det ska bli skoj =)

Tjollahopp, Ciao

Nytt år och nya Möjligheter.
Då var det dags att börja jobba och få tillbaka lite rutiner efter sjukskrivningen som varit, kört 3 pass sen sjukskrivningen och nog är det tungt minsann.
Sen har det varit en himla skön och mysig jul, tyvärr utan karln min, men det kanske det blir förändringar på framöver. Kan man hoppas, eftersom det är en familjehögtid =)
Nyår har alltså också passerat, god mat, gott sällskap och trevligt var det dessutom, finfin nyår.

Undrar vad årets fokus ska bli, har slutat upp med nyårs-löften för sånt händer ändå inte. Allt blir halvdant, om man ens påbörjar det man har "lovat".
Har ni några löften eller fokusar för det påbörjade året? =)


Ciao
Puss<3

Pust och stön, idag har verkligen inte varit min dag.
Såhär i efterhand så förstår jag att pms-monstret inom mig har spökat vilket jag inte tänkt på under dagen, men det var väl inte bara mina humörsvägningar som gick fel idag kan man ju säga.
Det blåste verkligen snålblåst idag, genom alla kläderna. Kass på att klä sig rätt. check.
  Gick runt på stan och skulle inhandla de sista julklapparna så jag skulle bli färdig med dem, men icke. Småsaker som att doppa sin halsduk i såser på matstället, en dragkorg som inte funkade alls och levde sitt eget liv, långsamma människor och många av dem var det dessutom (handla i början av veckan då folk oftast är på jobbet!), hittade nästan inget av det jag letade efter heller. check.
  Sen så något jag köpt började pipa för varje gång jag gick in och ut ur nya affärer i gallerian, det var förnedrande och skämmigt, jag mådde psykiskt dåligt av att behöva förklara för folk att jag inte snott något. Alla var dock förstående och skickade vidare, ingen fara så. Men det tog mig väldigt psykiskt hårt. Så jag bestämde mig för att avbryta mitt i bara för att jag blev så påverkad av situationen. Så jag åkte hem istället. check.
Arg och frustrerad gick jag hemåt. check. Försökte lyssna på alla mina pepp-låtar men inget kunde förbättra mitt humör.
Fick en komplimang av killens kompis om att han tyckte min gran var fin och fint pyntad. Jag blev glad. Tack för mig och PMS-monstret.
Jag gör ett nytt försök imorgon, ny dag, nya tag.

Ciao
Puss<3

Backstory:
För ett par dagar sen så var jag till närakuten för jag hade haft ont ett par dagar (hör bara här, planerade att gå till akuten, ja jisses) i min fotknöl där jag blivit opererad två gånger för mitt brutna ben, andra gången för en skruv som skulle ut. Så hade jag som sagt haft ont ett par dagar och det blev jobbigt att sova om nätterna för jag ligger inte direkt stilla och sover i samma ställning natten ut, och jobbdagen blev jobbigare och lite stelt att röra fotleden och svullnaden ökade och lite sådär, så tänkte att man kunde kolla upp det, eftersom jag slutade rätt tidigt just den dagen och de andra dagarna hade jag slutat senare så kändes det bättre att ta det denna dagen (ännu en planering i huvudet om när man ska gå till akuten!)
  Jag och pojkvännen kom dit och nu har jag ju blivit så bra på min historia om mitt brutna ben och vad som hänt sen dess så det var bara börja rabbla upp historien som om jag läst rakt upp och ner från ett papper, det var inte så mycket folk där som tur var så det tog inte så lång tid. Dem konstaterade att det var en inflammation i mitt operationssår, dem gjorde rent såret och skulle skriva ut pencillinkur. och hänvisade att jag skulle ringa till sjuksyster dagen därpå och dem skulle kolla upp det ordentligt. (varför gör man inte det på akuten om det ändå inte är något svårt?)

THE story (anledningen varför det kliar i fingrarna för att berätta vad som hänt i mitt liv)
Så morgonen efter börjar jag med att ringa sjukhuset som är närmast mig och får ett snäsigt svar tillbaka om att eftersom jag inte är listad där så går det minsann inte, dem har 14 dagars kötid så du kan gott ringa till ditt sjukhus där du är listad.
(Till)Sagt och gjort så ringer jag sjukhuset där jag bodde senast och frågar om det finns någon tid, och hon frågar snällt om det är läkare eller sjuksyster som behövs, så jag berättade att jag antog att det bara behövs en sköterska som skulle kolla till såret och avgöra vad som ska göras härnäst eftersom jag inte fick reda på det på akuten kvällen innan.
Hon berättar att dem inte har några tider på dagen, men drop-in tider på morgonen 8-9 som det bara är att gå på om jag vill.
  Tankebanan går runt i huvudet om att det borde finnas distriktsköterskor på sjukhuset som ligger närmast mig, så jag börjar googla efter distriktskötersketider och finner ett alternativ, som turligt nog hade öppet mellan 11-12 (kl är ca 10.30, kan man ha sån tur?! svaret är nej,  detta är som en bok, när man blir sugen och nyfiken på att veta vad som händer direkt efter innan man ens är klar med meningen man håller på och läser) och efter dividerande om var det ligger så drar jag på mig ytterkläderna och åker in till sjukhuset och går dit.
Frågar mig runt om hur jag ska gå och kommer fram och börjar berätta min historia och langa fram id-kort och allt sånt där, och vi pratar en del och det visar sig att det är "praktikertjänst" och inte vanliga vårdcentralen, ändå ligger det i samma byggnad och ja allt sånt, och eftersom jag hade en bokad tid på vårdcentralen på måndagen veckan efter så ville dem inte blanda sig i, för då skulle det skickas journaler hitan och ditan. NÄ TACK, jag orkar inget mer krångel nu, det räcker som det är.
Jagorienterar mig tillbaka till huvudentréns kassa och reception, och frågar om dem har en distriktsköterska som man kan gå till. Får svaret att man minsann måste boka tid, men om jag är envis så kan jag ju gå dit och prata med en sköterska och se om dem kan klämma in mig nånstans. Men kom tillbaka och betala isåfall! (Ja det ska jag minsann göra, ska trycka upp frikortet i ansiktet på dig tant!)
Går dit och sätter mig i någon obefintlig kö och så kommer det ut en kvinna från ett rum och säger "nästa". Det finns nummerlappar, men det finns ingen köskylt där det står vilket nummer som är härnäst. Jisses ja bra där.
Min tur anyway, går in med henne i ett skrubb-stort rum, och berättar hela historien ÄNNU EN GÅNG, och det visar sig att det är den otrevliga tanten från imorse som jag pratade i telefon med. (GOD NOOO!)
Vi diskuterar och så kläcker hon ur sig att om jag nämnt att jag skulle dit på måndag så hade hon skrivit in mig på engång och då hade jag fått en tid genast.... mhm... tacktack.. så nu var det dags att bli trevlig Snorkfröken?
Sen berättar jag om pencillinet och hon lyssnar på ett klipp från akuten kvällen innan som doktorn där skickat med journalen, och hon skrattar till och säger lite tyst för sig själv "ja och foten sitter kvar..." det är ju lite svårt att tyda vad han säger *skratt*. Jag kollar förvånat på henne och säger att "jo jag HOPPAS den sitter kvar det är därför jag är här.." Lite mer krångel så fixar hon att pencillinet kommer iväg till apoteket och en sköterska som har tid med mig och hon är väldigt trevlig och hjälpsam, med humor dessutom. Väldigt glad över det.

Summa sumarum av det hela är att den som är svag måste orka engagera sig och vara starkare än någonsin och envis i samhället.


Trevligt om någon orkade sig igenom texten =)
God natt och Ciao

Tjollahopp, nu var det minsann länge sen jag var här.
Vet inte direkt om det händer så mycket, förutom rehabilitering och jobb för tillfället, det är det jag gör hela veckorna.
Aldrig helt ledig, aldrig helt hel. Men det kommer bli bättre =) och det är målet.

Sådär så har hösten kommit och försvunnit nästan kan man också säga. Första snön har fallit här i Stockholms området och den har legat över natten på backen dessutom. Dags att börja vänja sig vid kylan. Det är alltid lika hårt. När snön föll i torsdags var det "Neeeeeeeej!!" som kom hjärtligt ut. Precis så kände jag mig, jag är inte redo för vintern än.

Sen en bra sak är att jag varit glad i 3 dagar i rad, utan någon speciell anledning. Det kanske inte är så stor grej för många, men jag vet inte varför det blivit det för mig helt plötsligt. Det har bara känts så... annorlunda. Har peppat med bra musik varje dag dock, så jag tror att det har mycket med det att göra. Just nu känns inget så jättejobbigt eller tråkigt heller. Bara vara glad så länge det varar, man vet ju aldrig när det vänder igen.
Det känns konstigt att förklara sig om denna saken också för det är så naturligt, men det har känts så annorlunda så det känns som jag varit bitter och irriterad ett bra jävla tag för att det ska bli så speciellt.

 

 

 

 

 

Jag får panik, det märks att jag missade sommaren, längtar som bara den att kunna göra "sommar-saker", sola, bada, umgås med folk som har ledigt och ta en kall cider på en solig terrass eller uteservering nånstans.
Det spritter i kroppen samtidigt som jag får panik över att det inte händer något. Lite som vårrusning fast det är höst.

  Snart börjar jag jobba och då lär jag inte ha tid med sakerna jag skulle vilja göra, som jag har tid med nu men som jag inte har lust med. Det är himla skrattretande. Varför ska det vara så svårt för?
Man sätter sina egna gränser och jag har i huvudet valt att jag inte kan göra allt bara för att min fot inte är bra än. Då blir det svårt.
  Jag tänker på förut, min vän Björn och jag sågs ett par gånger i månaden (på helgen) och satt och drack kaffe och löste korsord tillsammans. Fotograferade, umgicks. Inga större krav, bara umgås. Att lösa korsord är underskattat, och nu när jag är tant på 25 bast så är det väl bara fortsätta på spåret?

 

Godkväll i höstmyset, ikväll har vi tänt ljus och gosar i soffan. Hur underbart som helst. När höstrusket börjar klampa in i husen så finns det tid för gos på ett helt annat sätt.
Jag gillar hösten, den ger mig så mycket minnen tillbaka.

Det går framåt med gåendet, jag har struntat i kryckorna när jag varit ute och gått till centrum och affären, självklart är det påfrestande att gå så mycket, men det är dags. Jag får vila längs vägen helt enkelt, gå med bra tidsmarginal om jag har en tid att passa och annars bara vila längs vägen. Det fixar sig.
  Känner mig som en snigel längs vägen, det taaar såååå lååång tid.. Det är så man hinner tröttna fastän man har ett konkret mål.
  Jag kom på mig själv med att tänka i stil med: Undrar om folk undrar varför jag går så långsamt, ska man halta lite för att det ska bli mer "okej", borde kanske haft kryckorna? eller en lapp i pannan där förklaringen stod.. Sen fick jag lov att säga till mig själv på skarpen att lägga av, vem bryr sig? Och varför bryr jag mig om folk bryr sig om ifall jag går snabbt eller långsamt? Skärpning! Jag går i vilken takt jag vill med eller utan anledning. Det här med att bry sig om vad andra ska tycka och tänka... Näe banne mig.
   Så idag lekte jag en lek i huvudet på min promenad till affären, att tävla i fart med gamlingar.
Jag kom på tredje plats, den första gamlingen jag såg gick med gångstavar, inte så mycket att tävla mot liksom, hon vann! Och den andra gamlingen jag såg han SPRANG till bussen, happ... Evelina du kom på en Tredje plats, gratulerar!
Lite kul när man gör sånt i huvudet för att underhålla sig själv. Som tur är så är jag inte speciellt dålig förlorare utan jag gick med ett leende på läpparna.

Idag har jag och Fredrik fixat och donat här hemma, det börjar ta sig på ett sätt nu. Det tillkommer nya saker men det löser sig. Lite ommöblering och städning. Fint.

God natt folket =)

Ciao
Puss<3

Baksteg och Framsteg är dagens ord.
Jag har legat ner i princip hela dagen med älsklingen i sängen för båda är sjuka. Tråkigt det är att vara sjuk och ta hand om benet, eller underhålla benet kanske man ska säga. För det är det jag måste göra så den inte blir stelare.
Fick besök av killens kompis en sväng, vilket är skönt för då kan man snacka med lite folk utanför hemmet vilket inte händer alltför ofta eftersom jag knappt vistas utanför huset. ÄN.
 Men jag borde nog gå ut och få en nypa frisk luft och njuta lite av solens sista varma strålar istället för att sitta inomhus och vara arg för att solen skiner in konstant hela dagen och gör lägenheten varm.
Trappor får vara för ett tag i alla fall, men idag har jag lärt mig att gå med bara en krycka, vilket är ett stort steg för mig, det känns så kul att se framsteg!

 

 

 

Dags att krypa till kojs kanske, god natt.

Ciao
Puss<3

Gårdagen var en bra dag för mig, jag fick äntligen komma ut hemifrån, rastas lite. Både kropp och själ.
Tugba fyllde år och jag hade bakat en tårta till henne, vi firade henne hemma hos Samis föräldrar vilket var mysigt.
Vi åt pizza och spelade sällskapsspel och åt lite tårta.
Det var sån lättnad att bara få komma ut, och prata med folk. Helt otroligt.

Tack allihopa som gjorde detta möjligt för mig =)


Ciao

Hösten faller ner, likt trädens kronblad.
Det känns så tydligt på den kyliga klara luften man andas in. Även om det är inifrån en lägenhet jag gör det.
  Det hårdaste är nog när det blir så mörkt om kvällarna, så fort. Jag gillar delvis sommaren för att det är ljust om kvällarna och man känner inte samma otrygghet som mörkret framkallar.

Jag börjar sakna naturen, jag saknar att vara ute. Även om det innebär byggdamm och avgaser just nu. Det är så tråkigt att bara vara inomhus, för det är ingen som "rastar" mig, jag behöver hjälp med vissa saker, det är inte så självklart vad jag kan och inte kan.
Två veckor kvar med gipset och till min 25 års födelsedag. Jag tar av gipset på självaste födelsedagen, hoppas presenten är lagad och att jag snart kan använda mig av mitt kära ben och fot.

Allt är påfrestande, det kommer bli så annorlunda att träffa folk igen. Det känns som jag lever i min egen lilla bubbla, kanske till och med öppna dörren och hälsa på brevbäraren för att få prata med någon. Känner trots allt inte så jättemycket folk här i Sthlm, så det är synd.



Ciao
Puss<3

"..Jag skulle gjort så annorlunda, om jag gick i andra skor.."  Winnerbäck njuts bäst ensam av någon anledning, ensam med sina egna tankar och funderingar. För det är det låtarna är så bra för, för tankeverksamhetens skull och njutning.

Jag har varit till Huddinge sjukhus och tagit bort stygnen på mitt ben och bytt till ett rött gips. Det finns fördelar och nackdelar med allt, nu är nackdelen lilla gipsplattan under tårna som jag inte hade på det förra, och detta känns sååå mycket skörare än det andra. Ajabaja. Som ett tomt skal, känslan är skum, all vaddering är borta..
  Tre veckor kvar nu då. Ska ta av det på min födelsedag, jihoo.
Idag för övrigt har det varit en rätt tråkig dag, för jag har i princip bara varit till sjukhuset, kollat film, käkat och sovit en sväng. Ändå är jag trött igen, man blir inte sugen på något att göra när man KAN och HAR TID att göra saker, det är himla konstigt.
  Bara dags att räkna ner då, hoppas den tiden går fort. Är dock rädd för hur det ska bli sen, hur det ska gå med gåendet, träningen och så.
För i Sthlm lär man ju i princip gå var man än ska (om man inte har mycket pengar och kan åka taxi överallt då), för bil det har jag inte.

Mycket papper, tider, att göra saker och sånt man måste hålla reda på nu också. Ersättningar, lön, papper som måste skickas och papper som ska skrivas under eller tas med någonstans. Tider och datum.
Inte konstigt att man blir trött.

Ciao
Puss<3